jag har skrivit. en jävla massa har jag skrivit, och inte publicerat det. lika bra, kanske. men nu kanske jag gör det. nästan alla inlägg har börjat såhär.

hur vet man när man är på väg någonstans? ibland tror jag att jag är det, men sen förstör jag, alternativt någon annan allt. men mest jag.

en vän till mig sa, "tro mig, du kommer må så jäkla bra". jag önskar att jag kunde tro dig, jag önskar så att det kryper i hela jävla kroppen och det snörper till i hjärtat. ameh klyschigt, jag skiter i det. hela jag är en jävla parodi på någonting sorgligt så det gör ingenting.

jag önskar att jag kunde. bara kunde. kunde någonting. jag kan ingenting. jag är helt jävla ohandlingskraftig och det handlar inte om dig, det handlar om mig.

en annan vän sa "du kommer att fortsätta hoppas tills du hittar något bättre att hoppas på". och vet du vad? jag har en massa saker att hoppas på, men ingenting känns attraktivt. vad är det för jävla skit? jag anstränger mig inte ens att hitta något att brinna för. jag kanske borde börja samla frimärken?

så nu sitter jag här igen, känner mig som 14 år gammal och önskar att det fanns någon som drog upp mig igen medan jag krälar i kvicksand upp till hakan. det känns som om att den slukar mig när som helst. en enda oförsiktig rörelse och allt är fullständigt tillintetgjort.

jag sa: "jag lät någon annan definiera vem jag är". det är nog en av de få gångerna jag haft rätt.

stackars er som läste ända hit, jag tror att dit här inlägget försvinner snart. /s